Jag drömmer om lite egentid, och kraschar fullständigt. Först blir jag tokarg för att barnen skrattar för högt, sen somnar jag med dem vid nio. Det är ett tufft liv vi småbarnsmammor lever. Som roddar alltihopa. Papporna gör också, men aldrig i himlen att de håller ihop familjen som vi. Aldrig i himlen att de tar samma ansvar som vi mammor. Min ser det inte heller, har faktiskt ingen förmåga att tala om det heller. Tycker mest synd om sig själv och tycker att han gör så ofantligt mycket. Men vem får sovmorgon varje helgdag, vem kan sitta uppe sent utan att förstå att han också behöver gå och lägga sig, vem är ständigt trött? HIM.

Jag är så obota trött på att inte få någon uppskattning. Som inte heller klarar av att be om hjälp för jag bara vet att det inte kommer att mottagas med famnen.

Eller är det bara detta som är livet, som småbarnsmorsa?

Annonser