Sök

Hannas rum

Stickning, yoga & livet

Månad

december 2015

År 2016

Året som kommer vill jag få mer tid för mig själv. Andas lugnare. Tänka mer, reflektera. Inte agera på allt. Vara lite mer långsam. Sätta mina behov i centrum. Vara tydligare.

Önskar mig mer vänskap. Öppnare och djupare samtal. Ärligare. Men positivare. 

2015

Det har varit ett fint år. I februari kom den finaste av barn till världen. Tacksam över att få möta, älska och skratta. Du fina trollunge. Klok och vis. En lillebror blev det. 

Kärleken till barnen är stark. Så stark att de får mitt allt. Min energi. Mer finns knappt. Bekräftelsen uteblir. Behövs den? Jo lever du tillsammans behövs den. Annars kvävs kärleken. Glädjen försvinner. 

Jag vet att stora grejer kommer. Jag är här, redo att ta emot, förändra. Kom till mig!

En stund och energi

Äntligen är vi ihop igen. Den här gången kändes det så länge, fyra långa dagar. Så efter jobb och stormen Helga kom du hem, och med ens sänkte jag garden och tålamoden kom tillbaka, liksom energin.

Nu ikväll har jag bara varit med Nils. Han skrattar, vill kramas, hitta på saker. Smilgroparna och hans uppenbarelse. Jag är fullkomligt knockad, så innerligt förälskad och kär i den här lilla kloka människan. 

Rodd utan uppskattning

Jag drömmer om lite egentid, och kraschar fullständigt. Först blir jag tokarg för att barnen skrattar för högt, sen somnar jag med dem vid nio. Det är ett tufft liv vi småbarnsmammor lever. Som roddar alltihopa. Papporna gör också, men aldrig i himlen att de håller ihop familjen som vi. Aldrig i himlen att de tar samma ansvar som vi mammor. Min ser det inte heller, har faktiskt ingen förmåga att tala om det heller. Tycker mest synd om sig själv och tycker att han gör så ofantligt mycket. Men vem får sovmorgon varje helgdag, vem kan sitta uppe sent utan att förstå att han också behöver gå och lägga sig, vem är ständigt trött? HIM.

Jag är så obota trött på att inte få någon uppskattning. Som inte heller klarar av att be om hjälp för jag bara vet att det inte kommer att mottagas med famnen.

Eller är det bara detta som är livet, som småbarnsmorsa?

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑